Expressen 4 februari 2001

  Ge godheten en chans

 

Ser premiären på ”Dorian Grays porträtt” på Hipp i Malmö. Föreställningen är en dramatisering av Oscar Wildes roman från 1890. Boken väckte skandal när den gavs ut.

I Hipps programblad
citerar författarinnan Eva Ström en med romanen samtida kritiker. Denne slog indignerat fast att ”Historien – som tar upp ämnen som passar enbart på rikskriminalen eller i slutna förhör – är lika vanhedrande för författaren som för förläggaren.” Dorian Gray var på sin tid betryggande politiskt inkorrekt. I dag ligger ribban aningen högre – eller har kanske snarare flyttats till andra arenor.

I dag har vi Pål Hollender och Eminem. Och när en docent vid socialhögskolan i Lund propagerar för en mer avspänd syn på partykokain möts han av artigt och ivrigt medieintresse. De synder som etsade in lastbarhetens grymma rynkor i Dorian Grays porträtt och fick Oscar Wildes samtid att förfasa sig, är numera barnunderhållning i Rederiet och vardagsmat i varje svenskt villaområdet. Ställer till med vissa problem om man vill göra relevant samtidsdramatik av Wildes berättelse.

När Rikard Wolff, i rollen som den amoraliske esteten Henry Wotton, och Johan Widerberg, i rollen som sig själv, plaskar runt i den vattengrav som dominerar scenografin på Hipp, och där strör ”världens bästa citat” omkring sig, påminner de uppriktigt sagt lite om den snälle djungelbjörnen Baloo och hans skyddsling Mowgli. – Jag vill stanna i djungeln! – Visst, du är med mig nu, grabben. Och jag ska lära dig allt jag kan! Gulligare än farligt, puttrigare än provocerande. Grundproblemet är att rollfigurerna bytt plats. En riktigt samtida Henry Wotton skulle i stället för att håna de präktiga världsförbättrarna ha varit just en präktig världsförbättrare. Ingenting är i dag så politiskt inkorrekt som att vara politiskt korrekt, det vill säga tala om solidaritet och moral och alla människors lika värde. Artister mot nazister? Gud, så PK. Flyktinggalor? Suck, så folkpartistiskt. Tacka vet vi lite pigg knarkliberalism och skojig förnedringsteve.

Det finns en tidning jag gillar, inte bara för att jag då och då skriver krönikor i den, utan mest för att den är så oförfärat politiskt inkorrekt, det vill säga intresserad av solidaritet och moral och människovärde. Den heter Trots Allt och är sprungen ur den svenska frikyrkligheten. I det senaste numret intervjuas författaren Klas Östergren av journalisten och artisten Tomas Andersson Wij. Östergren drar i intervjun en lans just för den föraktade goda människan i Sveg och Skövde och Simrishamn, hon som ibland visserligen får en rubrik i lokaltidningen, men på den stora massmediala scenen är stämplade som hopplöst trist PK-tomte.

”Det finns en allmän svensk hygglighet som jag ibland slås av. När det har varit för mycket fascistiskt bråk på en ort är det till slut nån studierektor som samlar ihop folk och så står de på nåt torg med facklor och sjunger ’We shall overcome’. Det kanske fascisterna och en del andra garvar åt, men det är ändå nåt.” Det är mycket. Alla dessa lärare och gymnasistflickor och sjuksköterskor och fritidsledare och kommunpolitiker skolade i facket eller frikyrkan, alla dessa tonåringar och tanter som går i fackelmarscher, sitter på Amnestymöten och skriver på listor till förmån för utvisningshotade flyktingar – det är de som är det civiliserade samhällets ryggrad.

Skulle man kunna tänka sig en teateruppsättning där godheten spelade huvudrollen? Amoralismen anses nästan alltid vara dramaturgiskt och scenografiskt mer tacksam än anständigheten, men vore det inte just därför intressant att någon gång få se Rikard Wolff i den roll han egentligen är som klippt och skuren för – rollen som den gode studierektorn?

 

Annonser
%d bloggare gillar detta: