Frida nr 18 1998

[ FILMAKTUELLE JOHAN WIDERBERG: ]

Jag vill inte vara någons möbel,,

– STÄLLER MAN UPP PÅ ALLTING I ALLA MÖJLIGA OCH OMÖJLIGA SAMMANHANG BLIR MAN TILL SLUT SOM EN MÖBEL SOM TIDNINGARNA BARA KAN STÄLLA DÄR DE VILL HA DEN.
NÄR MAN HÅLLER SIG BORTA FRåN SÅNT SÅ SLIPPER MAN DET, SÄGER JOHAN WIDERBERG.

SÅ OÅTKOMLIG, MEN ÄNDÅ NÄSTAN LIKA POPULÄR SOM LEO DICAPRIO. MÖT SVERIGES KANSKE HEMLIGASTE SKÅDESPELARE I EN EXKLUSIV INTERVJU FÖR FRIDA.

 

frida_19_1998_helbild

tänk dig en filmscen färgad av stark eftermiddagssol. Kameran zoomar in en blondrufsig, ganska kort kille, som traskar med händerna i fickorna uppför backkrönet. Att han tittar på något på andra sidan gatan ser man bara för att han vrider på; huvudet, annars är blicken gömd av svarta solglasögon.
– Johan Widerberg, presenterar han sig som utan att ta av brillorna. De döljer att han varit på fest natten innan och egentligen aldrig gått och lagt sig.
Jag tar med honom till min innergård ett par kvarter från mötesplatsen. Tänker att han kanske vill prata på ett lugnare ställe än en uteservering.
Det stämmer.
Egentligen är stjärnan bakom solglasögonen ganska folkskygg.
– Att någon känner igen en är inte bevis på att man har presterat något bra. Det är inget värde i sig att bli igenkänd. Men om någon däremot kommer fram och tackar för något är det en annan sak.
Men det är det inte många som gör, säger Johan Widerberg.
Vi känner honom bland annat från Ebba och Didrik, Rapport till himlen och Lust och fägring stor.
Eller rättare sagt; vi tror att vi känner honom. Johan Widerberg är killen som alla känner till men som ingen egentligen vet något om.
– Det är ganska intressant. Jag ställer ju inte upp i tidningar och TV annat än för att sälja en film som jag är med i. Annars är jag helt ointresserad av att synas. Att se mitt namn i tidningen ger mig ingenting.
Vad skulle krävas för ett hemma-hos-reportage hos Johan Widerberg då?
– Jag är inte intresserad av det helt enkelt. Jag tycker inte att det är roligt, säger Johan samtidigt som han tar stora bett av sin fralla med paprika och ost på under gårdens parasoll.
Tror du inte att många är intresserade av vad du tycker och tänker?
– Det där argumentet kör ofta folk som man säger nej till. De är ju så illa tvungna att respektera att jag inte vill. Jag har ingen skyldighet gentemot publiken på det sättet.
Varför valde du att ställa upp i en intervju för FRIDA?
– Jag gjorde en intervju för FRIDA för länge sedan inför Rapport till himlen, och det var en så schyst intervju. Alla citat var rätt, och det var jag rätt ovan vid. Jag tycker sådant är viktigt, och det är synd när det bara blir något allmänt ihopkok.
Trots att Johan Widerberg undviker blaffiga rubriker på löpsedlarna har de flesta människor en åsikt om honom.
Någon sa att du är en ”intellektuell tonårsrebell” – vad säger du om det?
Johan ler mellan smörgåstuggorna.
– Det låter rätt snyggt! Intellektuell… det ska man försöka vara. Tonårsrebell… det kanske jag var när jag hoppade av skolan.
Ångrar du att du gjorde det?
– Nej, jag stod inte ut helt enkelt.
Vad är en bra anledning till att hoppa av skolan?
– Man kan omöjligen generalisera en sådan sak. Det är helt upp till var och en.
Vad var det du inte stod ut med?
– Helt plötsligt skulle man trycka in en massa fakta i huvudet som kändes helt irrelevanta för framtiden. Det blev bara korvstoppning.
Men du blev aldrig mobbad?
– Nej, nej, nej! säger Johan och skakar ivrigt på huvudet.
Han säger att han har lärt sig mycket genom att plöja högar av böcker hemma istället.
– Men jag ska erkänna att jag har enorma kunskapsluckor. Matte, kemi och fysik till exempel har jag ju aldrig någon användning för. Jag tycker att man borde få välja inriktning tidigare i skolan. När man är 13-14 är hajar man ju i alla fall lite vad man är intresserad av.
Okej. Nästa påstående är att du är en flickhjärtecasanova.
– Va? Det går ju inte. En casanova är ju… (Johan letar efter ordet i sitt för dagen lite trötta medvetande)… där ser du mina historiekunskaper. Men casanova har ju en negativ klang.
Hur känns det att så många tjejer tycker att du är söt och snygg?
– Det är klart att det är jättekul, men det är inga som kommer fram och säger det direkt till mig. Men man kan inte prata om sig själv i de termerna. Jag tror inte att det är nyttigt. Det får andra prata om, säger Johan och hävdar att han minsann inte själv tycker att han är snygg eller att tjejerna tyckte så i skolan.
Tycker din flickvän Amanda att det är jobbigt när tjejer ser dig som snygg?
– Nej, det är ingenting som märks när vi går på stan.
När man ser Johan agera framför kameran är det svårt att tänka sig att den självsäkre och ibland kaxige killen var en blyg ensamvarg som barn.
– Jag var extremt inbunden under hela min uppväxt. När jag var liten tog jag aldrig kontakt som andra barn gör. Så var det tills jag slutade skolan.
Det låter sorgligt.
– Mmm, det gör det, men det var självvalt. Jag ville åt något annat… inte vet jag, det låter så tragiskt. Jag hade väl några kompisar, men inte som alla andra.
Du var inte typen som hade alla tjejer i skolan alltså?
– Nej, just det.
Hur vet du att du är kär?
Johan borstar koncentrerat bort smulorna från bordet, funderar många sekunder, böjer sig framåt och lutar pannan mot bordsskivan, skrattar till och funderar igen.
– När man känner vänskap, kanske… nej, men (suckar djupt)… ja, hur vet man att man inte bara gillar någon i största allmänhet? Att man är tänd på den personen helt enkelt!
Har du lätt att bli kär?
– Jag har lätt att… (Johan avbryter sig själv), nej, varför säger jag så? Jag är ju jättekräsen egentligen! Jag har ju varit tillsammans med Amanda så länge, men ibland kan man bli god vän med någon i filmteamet så snabbt att det liknar en förälskelse.
– Jag gjorde en dansk film i Estland, och då var det en engelsk skådis som jag blev polare med omedelbart. Mötet med honom påminde väldigt mycket om en förälskelse, även om vi är straighta båda två. Man kommer på att man har gemensamma intressen och man kan garva ihop.
Vad gör du helst när du är ledig?
– Jag gör inte så mycket. Jag har en väldigt liten umgängeskrets som jag umgås intensivt med. De har också sådana här jobb så att man kan träffas på dagarna. Annars är det ett stilla familjeliv. Man går och handlar, tittar på tv, käkar middag… Du är inte partykillen alltså?
– Det är skitkul att festa, men slöhängandet kan jag vara utan. Nu när jag har varit borta hemifrån så länge (under filminspelningen av Under Solen i Trollhättan) och börjat längta hem känns det som ”Vad skönt att man har något att komma hem till”.
Det låter som om du vill ha ett lugnt familjeliv?
– Ja, jo, så känns det. Jag får ju mycket av det sociala i jobbet när filmteamet sitter och snackar. Det blir en häftig atmosfär när man kommer en liten grupp människor oerhört nära. Då blir festbehovet stillat på det sättet.
Att prata med Johan Widerberg känns som att försöka tränga igenom ett hårt skal. Det märks väldigt tydligt var han sätter gränser för samtalet. Inte för mycket privatliv och inte för mycket om hans pappa, nu avlidne filmregissören Bo Widerberg.
Johan tittar ner i bordet när jag frågar hur man kommer över sorgen efter en förälder.
– Man kommer aldrig över det. Det går inte att lindra det heller. Tiden gör det uthärdligt, men det går i vågor. Det är tråkigt att han inte får se vad jag pysslar med. Jag har gjort tre långfilmer och det får han inte ens se. Men det är bara att härda ut.
Sedan sätter Johan en osynlig punkt för pappa-snacket.
Du verkar vara svår att få grepp om. Hur skulle du beskriva dig själv?
Johan suckar lite.
– Det går inte, den frågan är hopplös. Men jag har nog god smak. I allt!
Film också?
– Jag ser det mesta, men det var länge sedan jag såg någonting riktigt bra. Den senaste stora filmupplevelsen var nog Farväl Las Vegas för ett par år sedan. Men jag går väldigt sällan på bio.
Ser du dina egna filmer?
– Ja, en gång. Man sitter där och tycker att allt man gör är fullständigt hopplöst.
Är det någon film du har gjort som du är nöjd med?
– För egen del kan jag inte säga det. Men jag kan känna mig stolt över att jag har varit med i vissa saker. Juloratoriet, Lust och fägring stor…
Jag gillade Rapport till himlen!
– Jag skulle nog nämna den också. Det var en bra tanke med den serien och den var bra genomförd.
Vad skulle du göra om du inte var skådis?
– Då skulle jag säkert jobba med film på något annat sätt.
Vad skulle du annars vilja göra då i livet?
– Jag skulle vilja vinna Tour de France. Jag är cykelfan, men tävlar inget själv just nu. Fast jag har alltid haft rätt schysta cyklar.
När jag frågar vad Johan tycker är viktigast i livet lyser det till i hans ögon och svaret kommer snabbt.
– Kärlek och arbete. Och de ska stå ungefär jämsides. Just den här dagen när Johan är på väg hem för att gå och lägga sig vet han att hans filmframtid är lugn. men efter att just ha avslutat Colin Nutleys Under Solen – anledningen till dagens trötthet – har han ingen brådska.
– Det känns som om jag kan vara ledig med gott samvete utan att få panik… eller kan man säga så? Heter det inte att gripas av panik? Eller att råka i panik? Man kan väl inte säga ”få panik”?
Å ena sidan pedant, å andra sidan bryr han sig inte om vare sig trötta ögon eller om hur håret ligger på fotografens bilder.Sådan verkar han vara, Johan Widerberg. Utan att jag egentligen vet.

frida_19_1998_collage

Namn: Johan Widerberg
Ålder: 24 årBor: På 60 kvadrat på Södermalm i Stockholm
Flickvän: Amanda Rydman, radiopraterska
Tidigare filmer: Bland annat Ebba och Didrik, Rapport till
himlen, Mitt liv som hund, Juloratoriet, Lust och fägring stor…
Aktuell: I Lithivm (av David Flamholc). Senare i år i Under solen.

Annonser
%d bloggare gillar detta: