Kupé nr 2 / 2001

Publicerad i Kupé nr 2/2001
   

skådespelaren johan widerberg 

En fotbollstokig kille med bildningskomplex. Kan det va nåt? Själv har han långt till högmodet och det är först efter tio år i branschen han vill kalla sig skådespelare. Nu ställer sig Johan Widerberg på en teaterscen igen: i ”dorian grays porträtt”på Hipp i Malmö. 

kupe1_1

Sportfåne är snällt sagt. Nästan oavsett vad jag frågar Johan Widerberg – så kommer han in på sport. Och helst av allt på fotboll. Vi pratar till exempel om när han träffade Robert Duvall på en filmfestival i Uruguay – och Johan Widerberg börjar berätta om att det var på samma ort som Maradona togs in för kokainmissbruk. Jag frågar honom också vad som är det viktigaste som pappa Bo har lärt honom – och sonen Johan förklarar då tveklöst att det är vikten av att en fotbollsspelare ska vara tvåfotad.
   – Så det tränade vi mycket på!
   Johan Widerberg kunde nämligen mycket väl varit en av de spelar i Djurgården som nu avancerat till Allsvenskan. Men som så många andra pojkar i 15-årsåldern fick han ”andra intressen”, som det heter.
   – Och framför allt blev det för mycket med fem träningar i veckan.

han kunde alltså blivit fotbollsspelare – men han blev skådespelare. Mot sin vilja.
   – Ja, eller i alla fall under protest. Jag ville verkligen inte vara med i ”Ebba och Didrik”. Det pågick en övertalningskampanj i flera månader innan jag gav med mig. Jag var 14 år och jag tänkte att den där inspelningen i alla fall skulle kunna bli en väg bort från plugget, säger Johan Widerberg och tänder en cigarett.
   Peter Schildts och Christina Herrströms tv-serie repriserades i höstas. Det var tredje gången den visas. Den tillhör uppenbarligen de serier som kan visas för varje ny generation. Något som Johan Widerberg i och för sig uppskattar.
   – Men jag har aldrig sett hela serien koncentrerat! Bara glimtar här och där. När den kom var det bara plågsamt. Och nu är det nog mest pinsamt.
    Fast allt var inte bara negativt. Under de sju månaderna serien spelades in blev han ordentligt förälskad i själva inspelningssituationen. I gemenskapen med teamet. I sättet att leva och arbeta.
   – Det är en speciell arbetsplats. Jag mådde otroligt bra – fram till den sekund som klappan slogs. Då var det bar ångest igen.
   I detta trauma hittar man förklaringen till att Johan Widerberg först nyligen börjat kalla sig skådespelare. Det som började under protest kunde ju rimligen inte var det han skulle syssla med. men lite märkligt är det ändå – vi har ju här en ung man som varit med i hela tre svenska filmer som nominerats till Oscar för bästa utländska film! Det handlar om ”Lust och fägring stor”, ”Under solen” – och dessutom ”Mitt liv som hund”.
   – Jag undrar om jag verkligen kan räkna den? och jag tycker alltid det är lika pinsamt när den dyker upp i min resumé på filmfestivaler. För då är det alltid någon i församlingen som tror jag är Anton! (Glanzelius.) Och så måste jag förklara. ”Kommer ni ihåg den där scenen där han fastnar med Frasse i flaskan? Då är det så att storebrorsan först frågar en annan pojke, som säger nej. Och den pojken är jag.
    Nu ska vi inte skoja bort det här med att Johan Widerberg inte velat kalla sig skådespelare förrän vid runt 25 års ålder. Det är nämligen ingen snobbism. Det är allvarligare än så.
   – Ja, jag har lite bildningskomplex, eftersom jag inte gått Scenskolan.
   Känner du att andra skådespelare ser ner på dig för det?
   – Ja, ibland. Jag kan känna mig lite utanför. Jag tillhör ingen grupp. De som går skolan skapar ofta relationer som lever vidare efter utbildningen.
   Tror du det har legat dig i fatet att du är Bo Widerbergs son? Att man tycker du har tagit en genväg in i yrket?
   – Jag har aldrig fått det i ansiktet, men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en hel del människor som har tyckt så. Och kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?
   Men bortsett från småsaker i din absoluta barndom, så har du ju bara jobbat med din pappa en enda gång, i ”Lust och fägring stor”?
   – Ja, det skötte både han och jag väldigt bra, om man ser tillbaka på det. Fram till den filmen så gjorde han ingenting för att skaffa mig jobb. Varken framför eller bakom kameran eller på något annat sätt. När jag fick den huvudrollen så hade jag redan börjat så smått, med ”Rapport till himlen” och lite annat.
   Det var 1995, men det skulle dröja ytterligare några år innan modet att kalla sig skådespelare räckte till.
   – Ja, det finns nog en annan anledning också, till att jag väntat, och det är rädslan för att telefonen plötsligt ska sluta ringa. Har man då aldrig sagt orden, inte stått för dem, då har man ju skapat en utväg.
   Men i takt med rollerna har ett självförtroende växt fram, ironiskt nog så pass att Johan Widerberg under de senaste två åren knappt jobbat alls. Det beror emellertid inte på att han inte haft erbjudanden – utan på att han tackat nej. Vilket borde kräva ett visst mod. För om man inte syns så finns det alltid en risk att man inte – finns.
   – Jo, det är lätt att skräcken kommer smygande – tänk om de aldrig ringer igen! Det ringde faktiskt en produktionsledare häromdagen, som jag känner sedan tidigare, och som hade något på gång. Hon började med att fråga: Det var någon som sa att du hade lagt av?
   Men varför har du sagt nej så många gånger?
   – Jag är mycket noga med att vänta på att det infinner sig en lustkänsla.

så hur försörjer du dig under tiden? Med reklamjobb?
   – Nej, våra inkomster som skådespelare är sådana att om man gör en långfilm så får man en hög pengar. Folk tror i och för sig att den högen är större än den är, men den är hyfsat hög, vilket innebär att man kan klara sig rätt länge – om man undviker att drabbas av fnatt när man först får den där högen.
   Och inte köper båtar, sommarstugor och Armani-kostymer?
   – Precis. Eller, Armani-kostymer kan man väl köpa, de ligger ju rätt fast. Men jag har inga, de är helt fel skurna för mig. Jag är alldeles för kort för Armani. De är så långa. Jag har lagt ner en hel del tid på att kolla upp det, som du hör!
   Självförtroendet har alltså sakta börjat spira inom Johan Widerberg. Men det är en skör liten planta som kräver mycket vatten och näring. Då tycker man ju att alla goda recensioner borde komma väl till pass.
   – Jo du, det är ju alltid kul, men de räcker väl i en kvart! Sen är man där igen. Det är en bedömningssport det här. Om man jämför med simhopp så kan man till exempel få fyra 8,5:or. Och så är det någon jävel som sätter en 5,5:a! Ja, då är det honom man sätter skärpan på. Och om man är värre, vilket jag är, då kan man omyndigförklara dem som satt 8,5. Då kan man tänka ”Han fattar ju ingenting” eller ”Henne har jag ändå aldrig gillat vad hon skriver”. Och då innebär det ju att även de höga betygen egentligen är – dåliga.

kupe2_1

rollen som den lömske dödgrävaren Erik, i Colin Nutleys ”Under solen”, blev en sorts andra genombrott för Johan Widerberg. Här slapp han från den stämpel som ung och oskuldsfull toy boy som han fick i ”Lust och fägring stor” och ”Juloratoriet”. I den ena förfördes han av Marika Lagercrantz sexuellt utsvultna lärarinna, i dne andra av Viveka Seldahls bräckliga byoriginal.
   – Det var ett oerhört tjat om det där, bara för att de filmerna kom så tätt inpå varandra. Jag kan förstå det, på ett sätt, men till slut blev jag ändå irriterad. Skulle jag verkligen tacka nej till ett så bra manus som ”Juloratoriet” och en regissör som jag omedelbart fick förtroende för – bara för den lilla scenen? Det vore ju rena snurren.
   Tidigare i höst intervjuade jag Björn Kellman här i Kupé. En skådespelare som visserligen är elva år äldre än Johan Widerberg, men som under sin karriär åtskilliga gånger fått spela yngre än han är.
   – Det finns simpla förklaringar till att jag fått göra det. Jag är ung och ser betydligt yngre ut än jag är. Och jag kan naturligtvis göra den sortens roller. Så är det bara.
   Björn Kellman var i alla fall trött på det. Och att han kallats för Sveriges svar på Michael J. Fox.
   – Då kan jag berätta att jag ett tag blev retad för att jag var Sveriges svar på Macaulay Culkin! Och det är faktiskt värre än Sveriges svar på Michael J. Fox. Så Björn ska inte klaga så jävligt, haha!
   I julens stora tv-drama ”Herr von Hancken” hade Johan Widerberg en av huvudrollerna som berättaren Carlander. En ung man som är informator åt den excentriske Herr von Hanckens något efterblivne son. En man mer i Johan Widerbergs egen ålder.
   – Nja, han är nog rätt ung, he he. Men jag brydde mig inte om, möjligen undermedvetet, att ta reda på det, bara för att slippa veta att jag spelade 18 igen.
   Regissör var dansken Rumle Hammerich, känd bland annat från tv-serier som ”Dårfinkar och dönickar” och tv-filmerna ”Kan du vissla Johanna” och ”Hunden som log”. Han var ett av skälen till att Johan Widerberg valde att tacka ja. Rollen i sig var mindre avgörande.
   – Ja, helheten är viktigare. Så har det alltid varit för mig. Vilket säkert har att göra med att jag inte är här i första hand av en personlig drift att uttrycka mig, utan mer för att vara en del av ett filmarbete. Jag har aldrig känt ”fan, vilken bra karaktär” utan hellre ”fan, vilket bra manus” och ”fan, vilket bra sammanhang”.
   För dem som tycker att det har varit lite för lite av Johan Widerberg under en tid, så är det lyckligtvis så att ”de bra sammanhangen” nu har ställt sig på led. Först julens stora tv-satsning alltså, och Johan Widerberg har dessutom en mindre roll i Colin Nutleys senaste film ”Gossip”. Men i vår handlar det om att ställa sig på teaterscenen, vilket bara är andra gången i livet – den första var för fem år sedan på Stockholms stadsteater i ”Det är från polisen”. Denna gången är det huvudrollen i Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt”, som ska spelas på Hipp i Malmö.
   – Bara att stå på scen i en så stor produktion är fascinerande. Det har jag aldrig gjort förr. Det är en utmaning i sig.
   Och här får du spela en kille som verkligen håller sig ung!?
   – Ja, det finns ju en likhet i att jag inte ser så gammal ut, men jag har förhoppningsvis inte sålt min själ för att se så oförstörd ut, som stackars Dorian får göra!
   ”Dorian Grays porträtt” regisseras av Johanna Garpe och som motspelare har Johan Widerberg bland andra Rikard Wolff, Johanna Sällström och Göran Dyrssen. Åter igen – helheten är avgörande.
   – Ja, det är ju så mycket annat att ha ångest för, så det underlättar om atmosfären är trygg och varm.
   Ångesten han talar om stavas scenskräck. Och det är ingen lek.
   – Nej, den gör sig påmind hela tiden. Man får inget gratis, det är ett jävla kämpande. Och jag som inte har gått någon scenskola och inte har stått på scen så mycket, jag har inga knep att vila mig mot.

kupe3_1

johan widerberg minns förra gången han stod på scen.
   – Det var fruktansvärt nervöst. Jag hade fysiska besvär. Jag skakade. Det är sant!
   Det försvinner alltså inte i samma ögonblick som man går upp på scenen?
– Många säger det, men jag hade med mig skakningarna upp. Vilket skapade problem, eftersom min karaktär skulle hälla upp en del sprit, han drack lite för mycket. Men det gav honom kanske en viss trovärdighet, he he.
   Han kan skoja om det, så här i efterhand. Men det syns i ögonen att scenskräcken är en djävul att ta på allvar. Med största möjliga koncentration fimpar Johan Widerberg ännu en cigarett. Den sista under vårt samtal. Jag räknar diskret innehållet i askkoppen. Sju stycken. På två timmar. Det var inte dåligt. Och han som tänkte bli fotbollsspelare.

kupe5_3

FAKTA JOHAN WIDERBERG

NAMN: Johan Olof Widerberg.

ÅLDER: 26 år.
  

BOR: I Stockholm.

FAMILJ: Mamma.

YRKE: Skådespelare.

DEBUT: Som 1-åring i Bo Widerbergs ”Mannen på taket”.

AKTUELL MED: Huvudrollen i pjäsen ”Dorian Grays porträtt” på Hipp i Malmö. I julas var han berättaren Carlander i SVT-serien ”Herr von Hancken”. Han har också en liten roll i Colin Nutleys film ”Gossip”.

FORDON: En jävligt fin cykel! Med Eddy Merckx-ram och Campagnolo-chorus.

FAVORITLAG: Djurgården.
FAVORITSPELARE: Zidane. Han har en helt unik förmåga att alltid ha tid med bollen.

MITT IDROTTSINTRESSE: En smula överdrivet.

SVAGHET: Att jag tar för lite plats i mitt yrke.

STYRKA: Att jag tar så lite plats! Det kan nämligen också vara ett sätt att spela på film, som jag älskar att se på. Att spela med små medel.

RETAR SIG PÅ: Att Yksel inte får spela mer i landslaget! Han har ju ett driv i steget, och både intentioner och energi som du inte sett hos Kennet Andersson sedan 1994. 

DEN BÄSTA ROLL JAG SETT: Robert Duvall som Tom Hagen i ”Gudfadern”. Apropå att inte ta plats!

INNAN JAG BLIR 30 SKA JAG: Se ett Grand Prix på Monza!              

 

Text: Mats Weman | Bild: Stefan Bohlin

Annonser
%d bloggare gillar detta: