Johan i ”Sen kväll med Luuk”

KL= Kristian Luuk
JW=Johan Widerberg

KL: Nu ska ni få träffa en av våra yngsta, men också en av våra allra populäraste skådespelare.
[scen ur Juloratoriet]
KL: JOHAN WIDERBERG!
Välkommen hit. Kristian Luuk. Varsågod och sitt. Johan Widerberg…hehehe
JW: Hehehe ja…Ja?
KL: Ska du spela pajas?
JW: Nej, jag är bara glad.
KL: Ja, men va bra.
JW: Ja.
KL: Såg du vad det var vi visade?
JW: Ja, alltså jag förstod vad det var, men, men eh
KL: Det var från filmen Juloratoriet som har premiär om några veckor…
JW: Ja.
KL: …där du spelar…en av huvudrollerna.
JW: Ja.
KL: Som är…Juloratoriet som är en filmatisering…av…den här…[försöker hitta en kamera att visa upp boken]…där kunde vi visa den…den gamla klassikern, Göran Tunströms just Juloratoriet.
JW: Så gammal är den ju inte egentligen.
KL: Nej.
JW: Den kom ju…
KL: 1983
JW: …egentligen ganska nyligen. Det tror man ju inte, för den är så del av folks medvetande.
KL: Ja, den låter som en gammal bok.
JW: Ja.
KL: Du har läst den förstås?
JW: Ja.
KL: Och sen har ni gjort film på den.
JW: Ja.
KL: Ja. Där du spelar…vi såg du pratade engelska här!
JW: Ja, jag pratade lite engelska.
KL: Ja?
JW: Det, det var svårt det där, för att vi, vi, jag pratar privat en…jag har sett alldeles för mycket amerikansk film, så att jag pratar en…har lärt mig engelska egentligen genom att titta på amerikansk film. Så att jag pratar väldigt mycket som…
KL: Visa ungefär, hur kan det låta när du pratar.
JW: Nä, det vill jag inte göra. Då är vi inne pajas…
KL: Mm, nä men det är bra. Vi tonar ner pajassidan.
JW: Så att det…[skratt] men det är som jag pratar egentligen. Men det blir ju så jävla konstigt om det då kommer en, en kille från Sverige på…på 40-talet till Nya Zeeland och pratar liksom sån här gangster-amerikanska.
KL: Mm du…Ja, det är ju väldig Svenglish.
JW: Så att jag var tvungen att försöka ta ner det där lite grann. Och det, det var svårt för det var ingen som hade egentligen förstått att det var ett problem, så vi hade aldrig pratat om det innan.
KL: Mm.
JW: Så jag fick bara försöka…
KL: Tala sämre…sa regissören.
JW: Tala sämre…ja, precis.
KL: Hm, så hur blev det istället?
JW: Ja det blev lite så där…Björn Borg.
KL: [skratt] Ni var nere i Nya Zeeland och spelade in delar.
JW: Ja! Oh ja. Vi var där en månad. Hela december var vi där.
KL: Ja, just det.
JW: Fantastisk…
KL: Mitt i sommaren.
JW: …upplevelse. Ja det började precis, det var precis, verkligen så där, vacker försommar som gick över i den här juli…härligt var det.
KL: Mhm. Stannade du kvar några veckor extra då eller?
JW: Nä, jag gjorde inte det.
KL: …förlängde…Vet du vad jag funderade på?
JW: …borde ha gjort…
KL: Är du i den, på den nivån nu så att du får en egen trailer som du är i?
JW: Ja, visst.
KL: Är det så?
JW: Ja.
KL: [med amerikansk accent, markerar en skylt med händerna] Widerberg.
JW: Trettio meter så. [visar med händerna]
KL: Nä, men.
JW: Nä, det är klart att jag inte får. Det är ju ingen som…Vi har det ju inte så…i Sverige, och det är ju väldigt skönt. Jag förstår faktiskt inte överhuvudtaget hur man kan, jag menar hur de får ihop filmer…i Hollywood, därför att…det sättet att arbeta på att, att det ska sitta någon jävla stjärna då…eller två, eller tre i varsin trailer…så här [visar på bordet hur trailrarna står en bit ifrån varandra] och så sitter de därinne och…och gör massa droger, eller vad fan det nu är de gör.
KL: Mm, det där behövde ni inte notera, utan man kanske förbereder sig mentalt, eller…
JW: Nä, men i alla fall.
KL: …skriver ett brev hem…
JW: Ja, ja visst, visst. Och så sitter de därinne. Och så kommer det då…en minut innan tagning, så kommer det någon produktionsassistent och knackar på dörren och säger: Förlåt fru…och eller herr eller vem det nu är. Nu ska vi ta… Och så ska de komma ut då…och göra den här scenen. Och de snackar liksom inte med varann, verkar det som. Förstår du?
KL: Mm, mm, jag är med.
JW: Och det är så jävla märkligt, för att i Sverige är det ju så här att, att man…det är ju ett jävla fikande, och man har kul och snackar skit med teamet.
KL: Men vänd på det istället.
JW: …det är så mycket.
KL: Visst skulle du behöva ett rum där du kan vara lite för dig själv. Jo men, jag har ju till och med en loge här nere.
JW: Jo, jo, men en loge är ju en sak, att det finns ett rum man kan gå till om man känner att, att du måste ha…det här privata…någon stund innan man ska in och så här. Det finns ju alltid liksom.
KL: Mm, hm.
JW: Men det här jävla…
KL: Vad skulle du vilja ha…
JW: …sinnessjuka…
KL: Nä, men jag förstår.
JW: …liksom att man ska stänga in sig liksom…
KL: Jag förstår. Men om du skulle vilja ha nånting där på din rider. Vad skulle det vara då, då? Som du alltid fick ha i…
JW: I…i…i bussen?
KL: Ja, massös eller…
JW: Ja…
KL: M&M:s
JW: Massage säger man ju aldrig nej till. Ja, så här M&M:s…
KL: …utom de gröna…
JW: …fast med alla de gröna…ja just det
KL: Hm, inget sånt?
JW: Nae, ehm vad fan skulle det va? Eeh, en Playstation!
KL: En Playstation?
JW: Ja.
KL: Ja, vad fint.
JW: Självklart.
KL: Bra.
JW: [skratt]
KL: Jag skriver Playstation.
JW: Ja, gör det.
KL: Hm. Du din pappa…
JW: De är inte så dyra nu.
KL: Din pappa är Bo Widerberg.
JW: Ja.
KL: Honom vet man en massa om, men din mamma, Anki Widerberg…
JW: [skratt] Ja…
KL: Vad gör hon?
JW: Hon heter faktiskt inte ens Anki Widerberg.
KL: Nähä.
JW: Hon heter Anki Santesson.
KL: Okej, vad gör hon en, en sån här höst?
JW: Hon, hon är byrådirektör på lärarhögskolan i Stockholm.
KL: Jaha.
JW: Hon har jobbat där i…
KL: Det är inte lika glamoröst.
JW: …i många år…Jag tycker att det är fan så glamoröst. Byrådirektör!
KL: Jo, jo.
JW: Va! Smaka på det.
KL: Ja, det är ett bra ord.
JW: Ja…
KL: Ja, det håller jag med om.
JW: Visst.
KL: Mm. När träffade du henne senast?
JW: Eeh du, det var väl faktiskt rätt länge sedan…Jag kan inte…lite för länge sedan faktiskt.
KL: Hm, det har varit mer pappa.
JW: Men jag har pratat med henne på telefon bara för…igår tror jag.
KL: Okej!
JW: Ja. Så det är ingen fara.
KL: Johan hoppade av skolan redan i nian. Alltså, du har inte ens en grundskoleutbildning. Det är väldigt ovanligt ska jag be och få tala om.
JW: Och olagligt tror jag dessutom.
KL: Och olagligt nästa också.
JW: Ja.
KL: Om jag ska vara allvarlig. Ångrar du dig idag?
JW: Nej, absolut inte.
KL: Mm.
JW: Jag har nästan aldrig ångrat nåt så lite som just det, måste jag säga, det var, ja det, det var nämen det, det var tvunget. Jag stod inte ut.
KL: Får jag avbryta dig? Jag måste uppmana tittarna att inte göra samma sak, även i det här fallet. Som en liten parentes. Eh, men tror du inte att…jag kan förstå att det är en rätt bra grej att bryta och, och hitta sig själv…
JW: Jaa…
KL: …vilket du verkligen har gjort…och…men du kan ju inte alltid leva på liksom att du är yngst och sötast och…
JW: Nä, men, nä men det tror jag inte att jag gör heller. Det har jag liksom aldrig…jag har ju…jag har ju…det är ju inte det att jag, att jag inte vill bilda mig, va. Det var bara det att skolan kunde inte bilda mig, därför att jag st…kunde inte va i det, i den, i det rummet…
KL: Nä.
JW: …och med de människorna. Det gick inte, va.
KL: Nä, men just då. Nä, men det köper jag.
JW: Men så har jag…sen har ju jag hela tiden…jag läser ju mycket, och ser mycket och bildar mig själv. Och liksom jag…
KL: Men du har inte börjat plugga Komvux?
JW: Jag har ju liksom inte…
KL: För att komplettera?
JW: Jag gjorde det faktiskt. Jag försökte med det. Skulle läsa in grundskolan på, på Komvux…och kom en bit på väg, men så fick jag nåt annat jobb [skratt] så då fick jag skita i det också.
KL: Mm, men visst kommer du komma i något underläge nån dag, eh tror du inte det?…När du inte kan [vänder sig och pekar på fyra personer i publiken, en med Sen på tröjan, en med Kväll osv.] räkna ut i hur många olika kombinationer de här killarna kan sitta med Sen Kväll Med Luuk T-shirtarna. Du ser.
JW: Mm.
KL: Den första kan vara i fyra olika positioner, nästa kan vara i tre, två eller…
JW: Ja, nej det är sant.
KL: Det skulle du inte kunna räkna ut.
JW: Det, det skulle jag inte kunna, men jag undrar om…blir jag olyckligare för det? Jag tror inte det.
KL: Mm. För att jag är ju uppfostrad från helt andra hållet, att man måste…
JW: Ja, jag vet!
KL: …ha en akademisk…
JW: Ja.
KL: …utbildning…
JW: Ja.
KL: …i botten…och sen…
JW: Ja.
KL: …och det, då talar vi alltså inte bara gymnasium, utan hög…
JW: Nej.
KL: …skola.
JW: Vad har du för utbildning?
KL: Jag är civilekonom. [Publiken skrattar]
JW: Du är det?
KL: Mm, det är sant, men jag har ju ingen användning av det rent konkret.
JW: Nä.
KL: Men jag känner att jag kan falla tillbaka på det den dan ingen vill se mig i TV.
JW: Nä, just det, precis.
KL: Och du måste ju ha samma grej.
JW: Nämen det är sant.
KL: Den dan du inte…
JW: …precis…
KL: …kommer fram som skådespelare.
JW: Det där har du ju helt rätt i, att jag har ju inget sånt där som, som ofta elitidrottsmän pratar om. Att de vill skaffa sig en utbildning för att ha nåt att…
KL: Mm.
JW: Men…Jag hoppas ju att jag, att jag kan fortsätta med det här.
KL: Johan Widerberg har så länge jag har känt till honom alltid varit en storrökare. Hela tiden en cigg i munnen. Nu fick jag höra att du la av med det, bara för nån månad sen.
JW: Mm.
KL: Stämmer det?
JW: Nae, det är fyra månader sen.
KL: Fyra månader sen?
JW: Mm.
KL: Det är bra.
JW: Mm. [Publiken applåderar.] Det är otroligt bra.
KL: Oj, tjenare.
JW: [Nickar till publiken som tack för applåderna]
KL: En så kallad spontan applåd.
JW: [skratt]
KL: Eeh, varför slutade du röka?
JW: Jag kände att det var nog…eeh, bara från en dag till en annan. Jag vaknade…jag vill gärna berätta det för jag tyckte jag var så duktig. [Skratt från publiken] Jag vaknade…en morgon då och hade alltså…ett halvt paket kvar. Alltså tio, elva cigaretter kvar i paketet. Och för er som röker, ni vet ju att, bara, det, det gör man sig inte av med då…hur lätt som helst. Men det gjorde jag. Jag tänkte att: Nä, nu får det var nog. Och så gick jag ut i köket…
KL: Och slängde dem…
JW: …och hällde vatten i det här paketet…
KL: [Pekar på tinningen för att indikera att Johan är galen.]
JW: …och slängde…
KL: Jaa.
JW: Och sen var det bra med det. Inga plåster, inga, inga nikotintuggummin, eller nånting, bara sån här.
KL: Har du bra karaktär annars?
JW: [tänker] Nae.
KL: Men här funkade det ju.
JW: Ja, men jag menar i och med att jag en gång började röka och rökte 30, 40 om dan. Det är ju…
KL: Ja du rökte väldigt mycket.
JW: …tyder ju på usel karaktär, men sen har jag ju klarat att sluta då, så att det…
KL: Men vad händer då, vi hörde att Anders Lundin pratade här förut…eeh i sin film, att han måste röka i flera…
JW: Ja.
KL: …av scenerna. Och han röker inte privat.
JW: Mm, Precis.
KL: Är det inte så?
JW: Vet du att det är jätte-många som har satt det där i system också. Skådespelare som jag känner…som talar om för frun och eventuella barn och så där, att nu har pappa slutat röka. Och de blir jätte-glada nar de…för det luktar mycket bättre i…
KL: Ja, ja visst.
JW: …och så där. Väggarna blir inte så gula.
KL: Mm.
JW: Och sen ska de göra…får de ett filmjobb då…och så i första mötet med, med regissören. ”Du, du, jag ,jag har ju, jag har läst manuset nu och, och, och jag, jag känner alltså att den här killen, han, han är kedjerökare.
KL: [skratt] Säger de själva?
JW: Ja.
KL: …tar egna in[itiativ]…
JW: …precis…Så att det där, det där är, är väldigt vanligt alltså.
KL: För att det är väl vanligt…
JW: Folk som suger i sig cigaretter på inspelningen…
KL: Mhm.
JW: …och sen mörkar hemma.
KL: Det är ju snyggt.
JW: Det är ju inge snyggt.
KL: Jo, men det är ju bra om man vill lura någon.
JW: Jo, men det är ju ingen…[mumlar]
KL: Det är ju ett bra trick. Men det röks ju mycket på film. Det måste ju finnas klassiska…
JW: Ja.
KL: Du skulle säkert…
JW: Jag retar mig ofta på det där att…alltså att det, många, många skådespelare också som, som tvunget ska ha cigaretter i…för att det liksom, de vill hålla på med nåt så här…
KL: Har vi, har vi…
JW: …alltså som napp.
KL: …några cigaretter här? Har vi någon som har…Du ska få visa lite hur det ser ut, som napp. Eeh…lova att du inte drar några bloss, men tänd den gärna och rök lite grann. Varsågod, en cigarett. Kommer du att kunna sluta om jag…eeh, om du drar bara lite grann?
JW: [tvekar]
KL: Var lite TV-mässig.
JW: Ja, det kan jag klara, okej men, men, jag, jag vill, jag vill ju inte röka en cigarett.
KL: Nä.
JW: Det går ju inte.
KL: Nä, men du kan visa lite grann.
JW: Men, men om du…Jag kan, jag kan göra…Det finns ju vissa skådisar som, som verkligen kan, som kan röka…eeh, rätt kul…i film.
KL: Okej.
JW: Det finns…
KL: Röka kul.
JW: …det finns ett, ett gammalt favoritbloss då [skratt]…eeh, gör Christopher Walken i en film som hette…eeh, Öga mot öga. Rätt bra film för övrigt.
KL: Mm. Ska du visa oss det blosset nu?
JW: Ja, jag tänkte visa då…
KL: Ok.
JW: …det här blosset. [skratt]
KL: Får jag tända eller ingår tändandet ?
JW: Och då…Nej, men då är det så här, då, då behöver jag hjälp av dig.
KL: Jaja.
JW: Det är nämligen så att…du får tända den…[tar ut cigarett ur paketet]
KL: Mm.
JW: …och så får du spela…Du är Sean Penn.
KL: Ja. [publiken skrattar]
JW: Är det okej?
KL: [slår ut med händerna]
JW: Och sen ska du, och när du har tänt den då, så ska du räcka den till mig.
KL: Ska jag tända?
JW: Mm.
KL: Jag kan inte röka.
JW: Men du kan tända den.
KL: Ja.
JW: Klarar du det?
KL: Jaja.[tar emot cigarretten] Ska jag börja med det?
JW: Mm. Gör det.
KL: [tänder cigarretten och räcker den till Johan]
JW: Så. Nej, vänta, vänta. [visar hur Kristian ska hålla cigarretten] Så, du må…det är mer liksom så…Så där.
KL: Ja. Är du Walken nu?
JW: Nu är jag Walken och du är Penn.
KL: Ja, just det.
JW: Okej?
KL: Säger jag någonting nu?
JW: Nä, du säger ingenting. Du är liksom, du vet.
KL: Mm.
JW: [Johan lutar sig fram och låtsas dra fem snabba bloss på cigarretten och lutar sig sedan tillbaka]
[Publiken skrattar avvaktande och applåderar. Johan och Kristian tittar på varandra]
JW: Det, det, det där är en sån där som…och så vill jag bara på en gång säga nu att jag hatar cigarrettromantik och så där och jag har alltså slutat, jag kommer inte röka mer nu. Men det, det var bara…Men det, det är ett bra, alltså…såna här skådespelare som, som gör irrationella saker…är ju så otroligt…för att det där, så där gör man ju inte…
KL: Nä, det var konstigt…
JW: Det är ju…
KL: …kändes oerhört avigt.
JW: …fullständigt sjukt.[publiken skrattar] Men, och det, själv är jag, och lider ofta av det, själv ibland, att jag är sä jävla rationell…
KL: Mm.
JW: …som skådespelare.
KL: Mm.
JW: Förstår du vad jag menar?
KL: Jajaja.
JW: Att jag ofta gör…liksom vad som är logiskt riktigt…
KL: Mm. Och det där…
JW: …när jag jobbar.
KL: Mm.
JW: Men det där är ju…
KL: Mm. Det var galet…
JW: Det är därför man älskar en sån som Christopher Walken. Att han gör en sån här grej. Det är ju fullständigt absurt…
KL: Jag tyckte att det var jätte-trevligt att du visade oss hur man gör den också.
JW: Tack.
KL: Innan vi släpper iväg dig Johan Widerberg…så ska vi, tänkte jag att vi skulle leka arga leken.
JW: Mm.
KL: Ni känner till arga leken. Vi försöker göra den ibland.
JW: Vad…
KL: Den går ut på att vi två ska titta på varandra och försten som börjar skratta har förlorat. Är du beredd?
JW: Okej.
KL: Arga leken börjar nu!
[Johan sitter helt oberörd medan Kristian försöker göra roliga miner. Efter nio sekunder kan inte Kristian hålla masken längre. Johan rör inte en min.]
KL: Grattis! [publiken applåderar] Det här är Johan Widerberg! Tack för att du kom.
JW: Ska jag gå?
KL: Nä, du kan sitta kvar.
JW: Tack så mycket. Tack.

Annonser
%d bloggare gillar detta: