Vi 14 juli 1994

vi_omslag_2

 

Johan Widerberg

 

I pappas skola


Bo Widerberg gör en ny långfilm – med sonen Johan i huvudrollen. ”Lust och fägring stor” heter filmen som utspelar sig i skolmiljö på 40-talet.

”Vilken egenskap förenar oss två?” Johan Widerberg ropar till sin far tvärs över köket där förberedelser för filminspelning pågår. ”Det är en journalist som undrar.”
    Bo Widerberg vänder sig om och replikerar med glimten i ögat: ”kåtheten!” Skratt från hela filmteamet.
    Bo är full av anspelningar kring Johans damintresse.
Det tycks fascinera honom att ha en son med attraktionskraft som skådespelare och man.
    Samtidigt finns en antydan till utanförkänsla.
   – Jag får inte vara med när de yngre i personalen förenar sig med Johan i olika
aktiviteter, klagar Bo skämtsamt. Då måste jag tränga mig in hos ett äldre skådespelarpar, inga namn, ja nästan begå hemfridsbrott. Vi har ingenting att prata om heller utan sitter bara tysta.
   Stämningen mellan Bo och Johan är munter. Bo dominerar med sina raljanta monologer medan Johan har svårt att hålla sig för skratt. Skrattet uttrycker både beundran och förlägenhet inför fadern.
   Efter den mångåriga och omskrivna brytningen har Bo och Johan återförenats. Synbarligen till stor inspiration för båda. Sonen spelar huvudrollen i faderns nya film ”Lust och fägring stor”.
   Det är åtta år sedan ”Ormens väg på hälleberget”, en film som aldrig vann den stora publiken. Kanske ”Lust och fägring stor” gör det. I så fall får Bo och Johan utnämnas till nya radarparet i svensk film.

Johan och Bo under inspelning

Johan och Bo under inspelning

         Redan erfaren          

    Den som tror att Johan deltar som pappas pojke tar fel. Han står på sin egen konstnärliga plattform. Tidigt var han med i Bos filmer, men fick ett slags genombrott som Didrik i TV- serien Ebba och Didrik. Sedan dess har han hunnit bli erfaren filmskådis, gjorde senast huvudrollen i TV-serien ”Rapport till himlen”.
    Det märks också att Bo har respekt för sonens förmåga.
   – Jag är mycket nöjd med Johan i rollen som Stig, som är skriven för honom. Om inte han varit tillgänglig är det är det tveksamt om jag gjort filmen.
   Johan spelar 15-årige Stig som inleder ett förhållande med sin 37-åriga lärarinna Viola (Marika Lagercrantz). Med i leken finns också Violas man Frank (Tomas von Brömssen) som är handelsresande i damunderkläder. Storyn utspelar sig under krigsåret 1943 och skolmiljön har en framträdande roll.
   Widerberg återvänder till sin egen ungdom, flera episoder i filmen är självupplevda. Däremot inte förhållandet med lärarinnan. Kanske är det just därför han låter Johan spela rollen. Sonen får förverkliga faderns drömmar…
   När vi besöker våningen i Malmö där en del av inspelningen äger rum, ligger far och son utslagna på varsin säng som tillhör scenografin. Det är paus och båda tycks njuta av den lite vanvördiga situationen att inta Violas och Franks sängar med skorna på.
   Johan är tunn och kort till växten, hans yttre stämmer perfekt med 15-åringens. Man förstår Systempersonalens svårigheter, enligt reklamen, att bestämma ålder. 15-åringen har i realiteten fyllt 20.
   – Johans stora ångest är att skäggväxten ska explodera mitt under en replik, kommenterar Bo.
   Den unge Widerberg är redan sugen på att själv regissera. Så småningom, tonar han ner. Just nu är skådespeleriet en station på vägen dit. Så praktiskt att ha en far som råkar vara en av Sveriges skickligaste personinstruktörer!
   – Jag har naturligtvis blivit oerhört påverkad av Bo, hela min uppväxt har varit präglad av hans arbete även om han aldrig försökt pracka på mig något.
   Att hitta en gemensam linje för arbetet med ”Lust och fägring stor” skedde därför ganska naturligt.
   – Dessutom tjänstgjorde Johan som assistent under förberedelserna. Det är han och jag som tillsammans letat amatörer och byggt upp skolklassen som spelar en väsentlig roll i filmen. Då har vi, utan att tänka på det, enats kring regi och skådespeleri.
   Till exempel det här med ”järnringen”.

Johan och Bo i Vi

Johan och Bo i Vi

     ”Järnringen”     

– Nu har vi spelat in i ett trångt kök i fem dagar, berättar Bo. Där är ständigt människor som fysiskt kolliderar. Man får nästan hänga med en arm i en lampa för att få plats. Då måste det slås en järnring kring kameran så att det blir en fokusering i arbetet. Inte en sådan där stressfokusering på liv och död, utan ett lugnt och gynnsamt drivhusklimat. Mina tomatplantor ska växa. Sedan skiter jag i om det är kaos utanför ringen.
   – Där är alltid kaos, tillägger Johan, det går inte att komma ifrån. Man måste bara se till att det inte läcker in i ringen.
   – Det är en enorm skillnad att arbeta med Bo jämfört med andra regissörer, förklarar Johan senare under en rökpaus. En sak är att man får mer svängrum. Som skådespelare i film och TV måste man ofta rätta sig efter tekniken på ett tråkigt sätt. Ljuset från en persienn ska träffa ansiktet på ett visst sätt och man blir låst. Det är inte speciellt kul. Men hos Bo går spelet före tekniken.
   – En grundsten är också spontaniteten. Det finns en text och vi vet vad som ska sägas, men vi lär oss inte replikerna utantill. På det sättet blir dialogen mer levande. Vi faller varann i talet och söker efter orden på ett naturligt sätt.
   Under inspelning i en gymnastiksal, med en klass skolflickor i 40-talets påsiga blåa kortbyxor, står Bo plötsligt på balkongen och sjunger MFF:s hejaramsor. Flickorna tittar på honom med stora ögon, en del småler. Infallet ingår i regissörens ständigt pågående monolog för alla inom hörhåll. Han skulle gjort sig som stå-upp komiker.
   Svenska filmbranschen är misstrogen mot denne vildhjärna, inte minst efter ”Ormens väg på hälleberget”. Den föll på sin dysterhet. Där hade humorn fastnat någonstans i snömodden.
   Nu har Bo Widerberg, genom ett danskt initiativ, möjlighet att komma igen. Producenten Per Holst satsar på att göra ”Lust och fägring stor” till en internationellt säljande produktion. I maj var Bo och Johan med Marika Lagercrantz på filmfestivalen i Cannes för att presentera sitt arbete. Nästa år vill man visa filmen där och förhoppningsvis göra succé.
   En bra förutsättning finns. Samarbetet mellan två livskåta Widerbergare.

Koncentrationen kring kameran är extra viktig när det är trångt på inspelningsplatsen, som här i lärarinnans sovrum, fullt av fotografer, ljudmän, scripta, regissör och skådespelare.

Koncentrationen kring kameran är extra viktig när det är trångt på inspelningsplatsen, som här i lärarinnans sovrum, fullt av fotografer, ljudmän, scripta, regissör och skådespelare.

 

Av: Lars Edling || Foto: Örjan Gran

Annonser
%d bloggare gillar detta: